sjätte gången

Det börjar dra ihop sig nu. För mitt sjätte Agility-SM.

Mitt lag är ju med. Edda, Asztor, Mumma och jag.

Och så är jag med som egen person också.

Många mil att åka, nästan 100 skulle jag tro. Men så värt. Att få uppleva ett SM ännu en gång. Jag är ju inte yngst, utan snarare den äldsta hunden på hela SM. Men jag känner mig mer som medelålders, ibland tillochmed en unghund. T.ex. när vi är är vid sjön, eller i min bassäng. Då, när lederna känns 10 år yngre och rörelseomfånget i desamma blir optimal.

Som sagt. Snart är det dags igen. Jag ska göra mitt bästa. Med husse och med mitt lag.

För gör man sitt bästa, kan man vara stolt. Och får man tävla SM när man är 13 och ett halvt, ja, då är man så tacksam så att det är inte riktigt klokt.

det nya livet

Och så in i bubblan av nyfödd kärlek, på BB. Där mammornas endorfiner darrar i luften. Där alla rör sig sakta och stillheten är total.

Hit kom alltså lillebror och matte, mitt i natten. Till ett eget rum med utsikt. Försök att vila, säger alla när man precis fött barn. Men när man är hög av hormoner och adrenalin, är det lättare sagt än gjort. När man precis gjort ett jobb som är tuffare än något annat och får den finaste belöningen i universum.

Då är det svårt att sova.

*

Så, matte hon låg där, och tittade på vår nya lillebror. Är det inte overkligt, att de där sparkarna, rörelserna, man känt inuti sig så länge, som nyss var där, nu är utanför. I ens famn, alldeles just här? Samma sak, men ändå så annorlunda. För nu var han ju här, så självklar. Som att han hela tiden hade saknats i vår familj utan att vi vetat om det.

Alla kläder. Så stora. Alldeles för stora. För min nya lillebror var en liten, liten plutt. Mycket mindre än J the toddler.

Så dagen efter, fick äntligen J komma på besök. Glömmer en mamma någonsin den första gången två syskon får träffas? Tveksamt.

Stolt som en tupp, rullade J in sin lillebror till rummet, och sen tittade han.

Tittade.

Och tittade.

Och tittade.

Alldeles tyst.

Och van som han är vid valpar, frågade han – får jag klappa honom?

Får jag hålla honom?

Brothers in arms.

Två pojkar. Det som matte drömt om att få, så fort babyno2 landade i hennes mage. Inte för att det hade varit mindre underbart med en flicka. Men ändå, två pojkar. Lycka. Matte älskar att vara pojkmamma. Fullständigt älskar det.

Dagen efter. Dags att åka hem. J och husse kom och hämtade matte och nya lillebror.

Hem. Till det nya livet.