längtan efter lite mer lugn

Tyst har det varit här.

Eftersom jag, Ophelia och Mumma har varit på vårt favorithotell en vecka.

Vi är ju där när matte och husse och Jax är på vift.

Nu har de alltså varit på resande vift i ett varmare land, och häromdan kom de hem igen.

De bestämde sig sådär hastigt för att ringa Eddas lillmatte som jobbar med att fixa på-resande-vift-grejer till människor. För kanske, kanske fanns det en chans att hitta en resa under precis den enda veckan de säkert vet att de kan åka under detta år. En vecka med några sånadär röda dagar, så att man slipper missa för mkt jobb, och en vecka där vi varken har valpar eller dräktiga tikar hemma.

Eddas lillmatte fixade det såklart. (Hon är ju ändå upplärd av Epic Edda liksom). Med kort varsel. En vecka, inte för långt, värme, sol, smidigt och sånt.

Sånt som man vill att det ska vara när en toddler ska hänga på.

Och så fixade hundhotellsägarna en ledig plats för oss, fast att de egentligen inte hade. Och om inte det är bra service, så säg.

*

Och så fixades det hastigt med hästvakt och titta-till-hus-vakt och Eddas husse ställde upp som poolboy för att sköta min bassäng och så.

Allt fixades alltså.

Snabbt och effektivt.

För så jobbar ju vi pumis.

*

Om de behövde den här resan?

Jo. Det behövde de.

För ända sedan slutet av november har de varit sjuka. Lunginflammationer, influensor och en helt onödig kräksjuka. Ett långt och ovanligt jobbigt skov för matte. Katastrofsömnbrist eftersom J bestämde sig för att köra 2 timmars sömnskift under 2 månader. En ny idé han kom på, som inte riktigt har gått hem så väl som han hade tänkt sig, därför har han bytt tillbaka till sin vanliga sömnrutin nu.

Tack och lov.

Och så är det ju det där med att vara egna.

Då har man ju liksom inte de där v a l e n. Man måste ju liksom jobba mer och intensivt under de där perioderna då det är mycket jobb. Dels för att man inte har någon annan att fördela arbetet på, och dels så vet man ju inte hur mycket jobb man har om sex månader.

Det är ju så det är.

*

Nä, den här vintern kommer inte bli historisk för att ha varit någon harmonisk tid direkt. Men oboy, tänk vad en sån här på-vift-vecka med värme, vila och inga måsten kan göra med människor. H & m kom hem med massor av ny energi och mattes mörka ringar under ögonen är nästintill borta.

Otroligt.

En ynka vecka.

*

Kanske kan jag övertala h & m om att förvalta energin på bästa sätt. Inte bränna den rakt av så fort de kommit hem. Så som de brukar. Beta av en jobbinbox med 89 mail, ringa, fixa, jobba, dona, ta igen förlorade timmar och sånt. Kanske kan det denna gång bli annorlunda.

Jag har bestämt mig för att ta jobbet. Som deras chef. Och en chef, den vet man ju, att det är den som bestämmer. Alla som är anställda har ju en chef, som (förhoppningsvis) styr upp, gör förändringar, lägger schema, klappar på axeln och sånt.

Nu är JAG chef.

Och jag bestämmer att det är slut på en strid ström av timmar av fullt upp och stress, som tillslut blir något man inte kan ta på, utan värde.

Nu är det JAG som bestämmer.

Och alla vet ju, att vi pumis är födda till att vara de som styr världen.

Det är ju sen asgammalt.

myzlih

Vila och värme

myzlih

Tid för bara varandra

myzlih

Badkläder som torkar snabbt i en ljummen vind

myzlih

Lek som aldrig behöver ta slut och massor med kramar. Foto: Lasse Åkerström

myzlih

Långsamma steg och tid för eftertanke.

Foto: Anna Åkerström

 

Ett kommentar till

Kommentarer inaktiverade.