att inte bli tappad på vägen

Denna gång ska jag bidra med ett stänk av pumivisdom.

Det handlar om hur det kan vara för en människa att föda barn, hur olika och vitt skilda varenda en utav människofödslar är. Att de är ojämförbara och oförutsägbara.

Det handlar om hur en födsel kan sätta spår man inte riktigt greppar, om hur människor kan glömma och nästan förtränga. Tills den dagen den där blivande mamman inser att snart, jättesnart, är det alltså dags igen. Och är det ens möjligt att överleva ännu en gång? Finns det någon statistik på det?

*

Oftast blir jag inte upprörd, men jag måste säga, det är ju en skam, för den supermoderna förlossningsvården, att låta mammor falla mellan stolarna. Och att mörka faktumet att de gjort det, tills den dagen, då mamman på egen hand ber om en utredning av sin förlossning. En genomgång helt enkelt, varför gick det som det gick? Vad hände egentligen? Varför fick denna mamma så bristfällig support trots den högst onormala förlossningen? Hur kommer det sig att hon gång på gång, får höra eller pratar med, andra mammor, som fått så fin stöttning trots att deras egna förlossning inte på långa vägar var så onormal som hennes?

*

Det är år 2018 fortfarande en överslätande trend att prata om svåra förlossningar. Tro mig, den här mamman vet. Hur överslätande det är. Kommentarer, åsikter, synpunkter, spontana tips. Ingen vill egentligen höra på en mamma som insett hur vidrig hennes förlossning var. Det är kanske för jobbigt? Kanske är det lika jobbigt som det är enkelt att ge, vad man tror är, lugnande besked inför nästkommande förlossning:

Det går alltid enklare andra gången.

Kroppen vet vad den ska göra andra gången.

Det går alltid fortare andra gången.

Det kommer att gå så fort så du kommer inte ens märka det. (bästa kommentaren av alla)

Tänk positivt. Du ska ju ändå få ett barn till.

*

Ja, ni förstår ju. Att det kan vara svårt för kommentatorerna att förstå. Hur det faktiskt är, att vara fånge i en kropp som inte fungerar som alla andra. Att t.ex. en livmoder också är en muskel, faktiskt kroppens största muskel när man är gravid, och hur dåligt det fungerar för den att mata ut en bebis när den blir trött tre gånger så fort som en frisk sådan. Hur den bara lägger av och slutar arbeta när den som mest behöver ligga på topp. Och hur människoläkarna inte vill kejsarsnitta eftersom den dessutom läker så dåligt och tenderar att vilja spricka om man skär eller syr i den. Och så även all annan vävnad i hela kroppen.

Hur det är, att gå in i den där utdragna terrorn en födsel är, med vetskapen att det inte finns en exitskylt någonstans nära när det känns som att kroppen sviker en.

Ingen nödutgång. Ingen epiduralbedövning, ingen spinalbedövning.

*

Det är ju sen länge, att just pumivisdomen är något unikt, och därför förvånar det mig inte att just en pumimatte var den som tipsade min matte om att det fanns människor, utbildade proffs, som kan sätta sig in i unika fall och hjälpa till.

Så gott det går.

En pumimatte som frikostigt och helt oblygt delade med sig av sin egna, vidriga, tortyrliknande upplevelse och fått mamman att inse, att det finns fler. MÅNGA MÅNGA MÅNGA fler. Som också faller mellan stolarna och aldrig plockas upp. Kanske för att vi år 2018 fortfarande inte pratar om det som är jobbigt på riktigt för kvinnor. Och värst av allt – minst förståelse för problematiken, får man, av just andra kvinnor. Som SJÄLVA fött barn.

Hur är det möjligt?

Att fortfarande ha inställningen, att kvinnor har fött barn i alla tider, det är det mest naturliga i världen?

*

Nåväl, de här proffsen, som finns att tillgå. Vilken resurs. Vilken tillgång. Vilken kvinna, som satt mittemot den blivande mamman och pappan, och tittade dem i ögonen när hon pratade, och hade läst förlossningsjournalens alla 12 sidor, inte bara en gång, utan flera. Som hade satt sig in. På riktigt. Som långsamt skakade på huvudet, över alla de brister som fanns, på så många plan. Hur saker inte dokumenterades, hur fel det hanterades, hur kommunikationen personalen emellan uteblev, hur lite de satte sig in i mammans sjukdom, trots att det under dessa tre dygn endast föddes en handfull barn på avdelningen. Lågsäsong skulle man kunna kalla det.

Vilken kvinna, som är den första som tagit mamman på allvar, som lyssnat utan att så fort som möjligt vilja avbryta för att berätta om sin egen förlossning, som var den första ärliga människan mamman pratat med om detta. Därför att hon sa det som mamman förstått för längesen. Att det finns inga som helst garantier för att det ska gå enklare, snabbare, eller mer smidigt en andra, eller tredje, eller ens fjärde gång. Det KAN gå fortare. Det KAN också ta ännu längre tid. För man vet aldrig. Inget är säkert. I detta fall.

*

 Och pappan, som kanske, om möjligt, trillat ännu längre ner mellan stolarna i alltihopa. Som bara kunde stå och bevittna något av det vidrigaste man kan göra. Helt hjälplös och ensam. Honom såg det här proffset också.

*

Och nu, har mammans alla minnesluckor benats ut, plockats fram.

För alldeles snart är det dags igen, att springa det där maratonloppet hundra gånger om. Och denna gång tänker mamman och pappan inte tillåta att någon tappar dem på vägen.

Denna gången ska kanske inte blir enklare för kroppen.

Men för själen.

*

 Den här, den är till alla mammor och pappor som puttats ner mellan stolar och aldrig hämtats upp:

Don’t count the wins or the losses. Count the days you held your head up high.