ophelia orerar – allas egna utrymme

Hon är ju exakt som jag, när jag var ung, den där Sansa. Min dotter alltså. Jag kan fortfarande känna igen mig i rastlösheten i kroppen, viljan att tugga på saker fast man vet att man inte får, hjärtat som klappar och förnimmelsen av att aldrig riktigt hinna göra och utforska alla livets härligheter.

Sorglösheten, nyfikenheten, uppfattningen av att vara odödlig och oförståelsen för att älta och överdramatisera.

Och det som matte säger varje dag. Hur intensiva vi ändå är, hur mycket hittepå vi än hittar på, så är vi de vänligaste, snällaste pumiflickor man kan tänka sig. Vi har störst tålamod i familjen, är bäst kompisar med Jax, älskar alla människor och kommer alltid på inkallning.

För det ska man ju göra.

Så starka och så vänliga. Det finns inget ont i oss, säger matte.

Är man stark, måste man vara snäll. Ju.

Och Ginny, min halvsysters dotter, hon är ju nåt helt annat. Känsligare, ser fortfarande spöken ibland, gillar inte för mycket stök, men ni som sett henne arbeta, ni vet, att hon är nåt alldeles, alldeles särskilt. Snabbast och mest workaholic sen Myzlihs glansdagar.

Det kan tillochmed jag erkänna.

Och där tittar ju Mumma rakt in i kameran, och posar samtidigt som skärpan landar på hennes siluett.

För sån är ju hon.

I sin egna värld, litegrann.

Som man får vara, i vår flock.

Där har alla sitt egna utrymme.

Foto: Lasse Åkerström