sundsvall. snart ses vi.

I helgen kom husse hem efter en bortrestvecka i jobb, vände i dörren och så åkte vi iväg på agilitytävling. Jag var ju, som ni förstår, mån om att han snarast möjligt skulle fixa de där två sista SM-pinnarna med mig.

Så att jag kan fokusera på träningen hemma.

Husse var, trots resetrötthet, i relativt god form, fokuserade och följde min minsta vink. OCH, vi tog de där två pinnarna!

Om min glädje är stor, så gissar ni rätt. Agility-SM 2018 i Sundsvall, snart ses vi. Kommer jag att vara äldst av alla hundar i år igen? Nu, på mitt 13:e år? Vem vet. Jag känner mig ändå som två år i huvudet, och kanske fem i kroppen eller så. Tack vare simträning två gånger i veckan, många skogspromenader, härliga muskelbehandlingar då och då, täcke när det är blött och kallt, håller jag min kropp i bästa form.

Husse har slutat prata när vi tävlar och tränar, vilket jag uppskattar enormt, nu har han ju fullt fokus på mig. Bara mig. Det där med att säga en massa saker när man kör agility, är överskattat. Uppenbarligen. Man ser ju ändå på människornas kroppar vart man ska. Han säger att det är för att jag inte längre hör vad han säger, men det vet jag inget om.

Förr var jag alltid snabbast på plan, men nuförtiden riskerar jag ingenting, utan håller lite lägre tempo, trycker inte ifrån lika hårt i svängarna, kastar mig inte utför A-hindret lika ofta. Men ändå blir vi ofta placerade, husse och jag.

Framförallt, har vi rätt så KUL husse och jag. Ungefär har jag roligast i hela världen.

Och pensionär? Det tänker jag eventuellt bli om 10 år.