hon som lär oss att kämpa och aldrig ge upp

Idag för åtta år sedan föddes min starka, modiga och vänliga dotter Ophelia, i mattes hand.

I vår familj är ingen som Ophelia. På en gång märks det om hon inte är hemma.

För Ophelia är den som håller ihop hela flocken, som gör oss till en, som säger ifrån när någon gått över gränsen, medlar och inspirerar oss alla till stordåd genom sitt mod, sin intelligens och sitt stora hjärta. Hon lär oss att älska människor och de möjligheter ett gott samspel med människor kan ge.

Hon lär oss att vara tydliga och raka.

Hon lär oss att öppna våra hjärtan och hon lär oss att kämpa och aldrig ge upp.

*

Och ge upp, det tänker vi inte göra denna gång heller.

Trots att Ophelia inte är hemma och kan vara så som hon alltid är, stark och glad.

För idag kan inte Ophelia fira sin åttaårsdag med oss andra.

Hon är inte hemma och hon är sjuk. Hon är på det som kallas djursjukhuset.

För hon har skadat sitt ben så illa, så att hon var tvungen att opereras igår.

Och nu har hon ont och kommer inte hem förrän i nästa vecka.

Och här hemma tycker vi det känns som att klockorna stannat och solen aldrig kommer fram ur dimman.

Så känns det när vår Ophelia inte är hemma och inte mår bra.

*

Men, med mig i täten, tänker vi inte ge upp något alls, vi tänker få hem henne i nästa vecka och göra henne stark igen. Och glad och sorglös, så som hon alltid är.

Och vi tänker inte tänka på sånt som hon aldrig mer kommer att kunna göra, utan vi tänker, så som vi alltid gör, fokusera på allt som hon fortfarande kan göra.

Och all glädje hon ger oss varje dag.

Ja, vi är alla speciella vi pumis, det vet vi ju. Och Ophelias specialitet, är att hon alltid gör oss så glada, att hon aldrig vänder sig om, har fokus på nästa roliga grej. Hon är gränslös och sorglös och det mest stabila man kan hitta i en pumikropp. Ophelia är den mest lojala av oss alla, som alltid ställer upp och gör sitt bästa.

Hon är min dotter. Min stolthet.

Och mitt i allt detta ändlösa svarta hål, gläds vi åt att hon fick bli mamma igen, trots motgångar och sorger, och att vi idag har en liten mini-Ophelia här hemma som heter Sansa och är så lik sin mor att jag måste blinka ibland.

Sansa.

Om du visste hur mycket du betyder.

Redan innan du var född och ännu mer nu.

*

Vad passar sig bättre än att lyssna på Ophelias egna låt, den vackraste som finns, en sånhär dag, när vi inte kan sluta tänka på henne för en enda sekund och önskar att vi alla kunde dela på Ophelias onda. Och mammahjärtat och mattehjärtat och hussehjärtat är alldeles trasigt.

Stay alive.

För sån är Ophelia.

Världens bästa Ophelia.

There’s a rhythm in rush these days, where the lights don’t move and the colors don’t fade. Leaves you empty with nothing but dreams.

Sometimes there’s things a man cannot know. Gears won’t turn and the leaves won’t grow.

There’s no place to run and no gasoline. Engines won’t turn and the train won’t leave.

I will stay with you tonight. Hold you close ‘til the morning light.

In the morning watch a new day rise. We’ll do whatever just to stay alive.

Dawn is coming, open your eyes. Look into the sun as the new days rise.

And I will wait for you tonight. You’re here forever and you’re by my side.

I’ve been waiting all my life, to feel your heart as it’s keeping time. We’ll do whatever just to stay alive.

Dawn is coming open your eyes. Look into the sun as the new days rise.

 

Foto: Anna Åkerström