idag, och alla dagar

Alla mammors dag. Är det idag.

Det tuffaste och det bästa jobbet, är det att vara just, mamma. Tycker jag, och matte såklart. Vi förundras över hur enkelt det är att sätta sitt eget välbefinnande och sina egna behov så totalt åt sidan.

Utan att blinka en endaste gång.

Hur man försöker göra allt det rätta, när man egentligen aldrig är riktigt säker på vad som är, helt rätt.

Hur ingenting någonsin innan, har gjort dig så trött, men ingenting heller så omåttligt lycklig.

Att få bli och få vara mamma, vilken tacksamhet.

För nog är det väl ändå den yttersta kärleken?

*

Grattis till alla mammor.

Idag, och alla dagar.

långt slit, sovdos & drama på himlen

Hur gick det då, när min nya lillebror kom hit?

*

Efter ett dygns hårt slit för matte, med värkar som kom och gick, kanske var 10:e minut. Ett dygns hårdare arbete, med två värkar var 10:e minut, åkte de in till människosjukhuset för att få en s.k. sovdos. Något matte hade blivit lovad, om mitt människosyskon även denna gång skulle dra ut på tiden utan avbrott. Efter två dygns vakenhet med värkar, är kroppen trött. Och då har inte ens upploppet startat.

Så, en sovdos fick hon och sov fem hela, underbara timmar utan avbrott.

Förstå lyxen i detta.

Total.

*

Morgonen efter, fick hon åka hem igen och fortsätta jobba. Dagen gick, med det där slitet som vi alla mammor vet vad det innebär. Tätare och tätare värkar, starkare och starkare. Tystare och tystare blev matte. Med sin musik och sin palo santo. Med husse som sa de rätta sakerna och vi pumis som höll låg profil. Och tillslut, när det inte längre går att stå när en värk kommer, och det inte längre går att tänka en klar tanke.

Ungefär då, bestämde hon sig för att det var dags att åka in.

*

Nog var det väl så, att min nya lillebror väntade på fullmånen. Han väntade tills den var som allra mest fylld på en mörk himmel med vinden som tog i, och svepte molnen förbi.

En märklig himmel var det, här hemma, när matte och husse lämnade huset för att åka till bebisleveransstället. Vinden tog i litegrann, och gjorde gårdsplanen nattsvart, men i nästa sekund helt upplyst av månen.

Det var så effektfullt, att de båda stannade upp mellan värkarna, bara för att titta. På himlen och på varandra. Innan de satte sig i bilen och åkte iväg.

*

Framme vid ett tyst och folktomt lasarett, väntade de på att få bli insläppta. Och det enda matte kunde tänka, var en önskan om att det inte skulle dröja ett dygn till, med värkterrorn.

Efter någon timme, bad hon om den enda smärtlindringen som fanns att tillgå – lustgasen. Som gör människan snurrig och lite bortdomnad i huvudet. Inte hjälper det speciellt mot smärtan, men med en snurrig hjärna kan man ju ändå försöka låtsas att man är någonannanstans. T.ex. tillbaka på en Seychelliansk öde strand, eller i en hängmatta på en vingård i Toscana, eller på ett fluffigt moln högt över jorden.

Alternativen var många, kan man säga.

*

Så, här stod matte, och andades in det som kallas lustgas, i några timmar, men någon bra effekt fick hon aldrig. Kanske var värkarna för täta, kanske fick hon aldrig snajs på maskinen som var ny och lite spejsig i tekniken.

Hursomhelst, jag önskar att jag varit där, och kunde talat om för henne, att det inte alls skulle dröja ett dygn till innan han kom.

Utan bara några timmar till.

Men det var det ännu ingen som kunde ana.

insikter

People with purpose and goals have no time for drama.

They are too busy adding value to their own life and the lives around them.

 -@stevemehr