det nya livet

Och så in i bubblan av nyfödd kärlek, på BB. Där mammornas endorfiner darrar i luften. Där alla rör sig sakta och stillheten är total.

Hit kom alltså lillebror och matte, mitt i natten. Till ett eget rum med utsikt. Försök att vila, säger alla när man precis fött barn. Men när man är hög av hormoner och adrenalin, är det lättare sagt än gjort. När man precis gjort ett jobb som är tuffare än något annat och får den finaste belöningen i universum.

Då är det svårt att sova.

*

Så, matte hon låg där, och tittade på vår nya lillebror. Är det inte overkligt, att de där sparkarna, rörelserna, man känt inuti sig så länge, som nyss var där, nu är utanför. I ens famn, alldeles just här? Samma sak, men ändå så annorlunda. För nu var han ju här, så självklar. Som att han hela tiden hade saknats i vår familj utan att vi vetat om det.

Alla kläder. Så stora. Alldeles för stora. För min nya lillebror var en liten, liten plutt. Mycket mindre än J the toddler.

Så dagen efter, fick äntligen J komma på besök. Glömmer en mamma någonsin den första gången två syskon får träffas? Tveksamt.

Stolt som en tupp, rullade J in sin lillebror till rummet, och sen tittade han.

Tittade.

Och tittade.

Och tittade.

Alldeles tyst.

Och van som han är vid valpar, frågade han – får jag klappa honom?

Får jag hålla honom?

Brothers in arms.

Två pojkar. Det som matte drömt om att få, så fort babyno2 landade i hennes mage. Inte för att det hade varit mindre underbart med en flicka. Men ändå, två pojkar. Lycka. Matte älskar att vara pojkmamma. Fullständigt älskar det.

Dagen efter. Dags att åka hem. J och husse kom och hämtade matte och nya lillebror.

Hem. Till det nya livet.

upplopp i fullmånenatt

Tillslut, efter ett fyra timmars upplopp. Det där träsket, som alla mammor känner till. Slutet, de sista centimetrarna, innan människobarn kommer ut.

När det känns som att man bryts ner och knuffas så nära kanten som det är möjligt. När det ringer i öronen av allt det onda som det inte går att värja sig ifrån, när rummets konturer blir suddiga och när det enda som går att hålla fast vid, är husses varma, mjuka hand. Då, är all svaghet som bortblåst och den outtömliga styrkan som finns i alla varelser som ger liv skjuter in. Knivskarpt okontrollerbar ger den en inget annat val, än att hänga på.

Så kom han. Alldeles tyst och lugn, med vidöppna, nyfikna ögon, från världen inuti till världen utanför. Som om han varit här redan, flera gånger om. Älskade lilla liv.

Och allt det onda, den flera dygn långa kampen innan, de sista fyra timmarna av orimlig smärta och de slutliga tio minutrarna av kvinnonaturens allra största krafter, precis allt, var såklart glömt och förlåtet. För nu var han ju här, och med honom blir livet aldrig någonsin sig likt.

*

Tänk, att denna gång, var personalen påläst, engagerad, och snabb i handling. Så annorlunda mot senast. Milsvid skillnad. När sjukvården är som bäst. Matte blev lyssnad på, fick en sovdos som ni vet, fick vara hemma och jobba så länge hon själv ville, hemma i tryggheten och lugnet.

*

Och efter någon timme, fylld av energi som att hon nästan skulle kunna springa ännu ett maratonlopp, mitt i fullmånenatten, rullades matte och lillebror vidare till BB. Men först, nålen på tavlan.

Små knappnålar för varenda ett mirakel.

  Foto: Lasse Åkerström