upplopp i fullmånenatt

Tillslut, efter ett fyra timmars upplopp. Det där träsket, som alla mammor känner till. Slutet, de sista centimetrarna, innan människobarn kommer ut.

När det känns som att man bryts ner och knuffas så nära kanten som det är möjligt. När det ringer i öronen av allt det onda som det inte går att värja sig ifrån, när rummets konturer blir suddiga och när det enda som går att hålla fast vid, är husses varma, mjuka hand. Då, är all svaghet som bortblåst och den outtömliga styrkan som finns i alla varelser som ger liv skjuter in. Knivskarpt okontrollerbar ger den en inget annat val, än att hänga på.

Så kom han. Alldeles tyst och lugn, med vidöppna, nyfikna ögon, från världen inuti till världen utanför. Som om han varit här redan, flera gånger om. Älskade lilla liv.

Och allt det onda, den flera dygn långa kampen innan, de sista fyra timmarna av orimlig smärta och de slutliga tio minutrarna av kvinnonaturens allra största krafter, precis allt, var såklart glömt och förlåtet. För nu var han ju här, och med honom blir livet aldrig någonsin sig likt.

*

Tänk, att denna gång, var personalen påläst, engagerad, och snabb i handling. Så annorlunda mot senast. Milsvid skillnad. När sjukvården är som bäst. Matte blev lyssnad på, fick en sovdos som ni vet, fick vara hemma och jobba så länge hon själv ville, hemma i tryggheten och lugnet.

*

Och efter någon timme, fylld av energi som att hon nästan skulle kunna springa ännu ett maratonlopp, mitt i fullmånenatten, rullades matte och lillebror vidare till BB. Men först, nålen på tavlan.

Små knappnålar för varenda ett mirakel.

  Foto: Lasse Åkerström

om ingenting egentligen är sant

Lucys matte tipsade om Westworld, och besvikna blev vi INTE.

Denna, totalt oförutsägbara tvserie, griper tag. Med sina vilda västernkulisser, nyckfulla vändningar och det ständiga existentiella dilemmat.

Tänk om inte något ur det du varit med om, är sant? Hur stor betydelse har det då? Egentligen.

Ahhh. Det är rafflande.

Se den.